Att leva med någon som har ett helt annat intresse än en själv kan ju vara både bra och dåligt. I vårt fall har det varit bra för oss båda, tror jag. Fram tills nyligen har vi tyckt olika och varit nöjda med det. Eftersom vi lever ihop och samtidigt driver ett företag ihop så kan en ju tycka att det vore bra om vi faktiskt hade olika intressen på olika håll. Vi måste ju inte nödvändigtvis båda hålla på med musik också, eller hur?

Det har bara varit Dan som skrivit och producerat musik. Han har skapat i sin studio i ensamhet, lite som att komma ifrån kärringen, liksom. Jag har aldrig visat något större intresse för hans konst, jag har ju haft min egen att ta hand om. Mitt skrivande tex. I början, då bloggen skapades, tyckte jag att han kunde vara delaktig i den, vilket han aldrig blev. Han tyckte nog jag kunde vara delaktig i musiken, vilket jag inte blev. Alltså har vi haft våra olika roller.

Något nytt

Men detta året hände någonting. Någonting nytt, som gjorde att även jag fick upp ögonen för musiken. I alla år, hela mitt liv kan man säga, har jag haft ett och samma svar på frågan; ” vilken musik lyssnar du på?”

-Radion. Det som spelas på radion lyssnar jag på.

Varför? Tja, jag har aldrig haft förutsättningarna till musik. Eller aldrig var väl att ta i, snarare var det väl så att i hemmet jag växte upp i fanns ingen musik. Det var tyst, kort och gott. Vi var tondöva hette det, och därför varken lyssnar vi på eller utövar något som har med musik att göra. I skolan spelades det mandolin, något som absolut inte uppmuntrades hemma. Usch, vilket oljud! Det var först när jag flyttade hemifrån som jag kom i kontakt med musik. Märkligt var det ju att jag valde just en musiker som pojkvän tidigt i livet. Och sen en till. Och sen ytterligare en…. Dan.

Högst troligt är det just detta som formar ett barn, det som föräldrarna berättar för och lär barnet. Jag var bara tondöv, lät förjävlig när jag öppnade munnen och jag kunde rätt och slätt ingenting. Nähä, musik är alltså inte för mig. Det var aldrig tal om att man kan lära sig. Snarare är man född sådan, tydligen. I tonåren lyckades jag tjata till mig en LP-spelare och ett par singlar som jag spelade så högt det var möjligt. Föräldrarna hade högljudda åsikter om detta vansinne…

Nya tider

Oavsett om man vill det eller inte formas man tidigt i livet. Uppmuntran, eller i varje fall frihet att faktiskt göra det man vill, gör att man söker sig till sina intressen, eller skapar nya. Jag fick utlopp för mitt stora intresse som barn. Mina föräldrar stöttade mig i mitt hästintresse och jag fick en egen häst som 13-åring. Det intresset var mycket starkt då och jag är idag mycket tacksam för att jag faktiskt fick möjligheten att utvecklas ordentligt i det intresset. Dock ser jag idag vad jag inte såg då, min pappa tyckte också hästar var det bästa som fanns. Musik däremot, tyckte han inte om. Och mamma var ju tondöv som hon sa…. ärftligt, förmodligen.

Det blev inget

Dan´s alterego Ironic Sweden (sidan öppnas i ny flik) har funnits i ganska många år. Han ensam har skapat allting, producerat och spelat in. Jag var faktiskt med på ett hörn när vi bodde på Gran Canaria, där musikvideon till ”Dansmusik” spelades in. Men det var mest på ett hörn, mycket mer blev det inte. Men det var roligt att redigera musikvideon, och jag var med när vi filmade på Playa del Sol. Det var vidare snack om att det skulle spelas in en video till låten ”Kings dead” för några år sedan, något jag tyckte skulle bli jättekul. Dock föll detta platt till marken då filmaren drog…

När vi kom hem från Gran Canaria blev det husbilsliv och därmed krymte Dans studio till ett par hörlurar, en mikrofon och en Macbook. Livet i husbil kom i fokus. Min blogg växte istället. Dock fortsatte han att skapa och spela in, och när vi kom hem igen från vår Spanienresa blev det äntligen ett hus med en riktig studio igen. Balansen återställd.

Nya lagmedlemmar

Dan hade en tanke om en kvinnlig röst på någon låt och lyckades springa på Tezz som genast vart intresserad. Lämpligt nog bor hon nära och vi anlitar henne dessutom som bästa frisören.

Stefan, som för övrigt redan finns med på en skiva sedan tidigare, fick på min inrådan frågan om han ville läsa ”det där talet som du läser på låten Kings dead på scenen”. Live, alltså?

-Det gör han aldrig, var min spontana kommentar, trots att det var min idé. Taskigt att inte ha bättre förtroende för kusinen, men så var det då. Idag är jag mycket glad över att min kommentar var helt ogrundad och fullständigt fel! För han ville visst ställa upp, och långt mer därtill.

Detta har lett fram till att Dan tagit med både Tezz och Stefan som fullvärdiga bandmedlemmar, något de båda gått in i med hull och hår. Tezz med sin fina röst, sitt vackra utseende, sitt naturliga sätt och sin lättsamhet. Stefan och Dan är mer återhållsamma och vill ha kontroll och de båda känns mer eftertänksamma i sitt sätt att angripa denna nya konstellation. Dock med en stor portion humor. Men alla tre passar väldigt bra ihop, tycker jag. De kompletterar varandra och jag tror absolut de 2 andra kan tillföra mycket till framtida projekt.

Personliga åsikter

För mig är detta såklart en spark i baken. ”Nu måste du engagera dig i bandet, precis som de andra”. Inte för att jag känner att jag måste, snarare för att det känns skitkul, även för mig som inte begriper mig på musik, tydligen. Men jag vill också vara delaktig, jag vill också tillföra något. Även om det bara är en kopp kaffe på repen, eller ett videoklipp att dela på sociala medier.

Men att se min man som haft värsta scenskräcken i alla år, helt plötsligt kliva upp på scen och bara äga den, det ger mig en glädje som är svår att beskriva. Hans glädje och energi ger mig glädje och energi. Energi till att pusha för framtida liveframträdanden. Klart ni ska fortsätta, klart ni ska bli ännu bättre, klart ni ska bli kända. Klart ni ska göra en ”japaneese edition”. Ni är ju faktiskt skitbra, alla tre!

Live på Metz

Det första officiella giget är avklarat, och kommer aldrig mer tillbaka. Från och med nu blir det annorlunda. De som var där och såg showen tar med sig det i minnet. Alla andra missade helt klart någonting, kan jag tycka. Lite trist att det var en stor lokal men inte så stor publik. Lite trist att så många i vår omgivning faktiskt struntade fullständigt i att stötta honom i något som var stort och viktigt i hans liv. Men för oss som faktiskt gjorde det och var där blev det en minnesvärd kväll, något vi kommer minnas länge.

För dig som missade detta event finns det länkar i inlägget nedan. Vissa av låtarna ligger ute på Youtube i liveversionen om ni vill se. Oavsett, kommer jag att stå vid bandets sida i framtiden, och framförallt min fantastiska man som faktiskt vågade ta steget. Gör om det, om du kan. // Jeanette

IRONIC SWEDEN (Länken öppnas i ny flik)