-Mamma, jag vill ha en Rosa Katt

– Nja, jag vet inte…

-Men mamma, jag vill ha en rosa katt!

-Ja, ja, vi får lösa det på något vis…

Denna konversationen fick jag ta del av när jag mötte Chillie för första gången. Hennes ”ägare”, en 4-årig liten tjej och hennes mamma, kanske i min ålder. Mamman hade annonserat ut hunden på blocket, hon var då 7 månader gammal.

Jag som var på jakt efter ny hund, valde att leta efter något äldre valp istället för 8-veckors. Delvis för att vi bodde i husvagn, och för att vi då hade planer på utomlandsflytt. Hunden skulle vid det tillfället vara lite äldre, än om jag hade valt en riktigt liten. Och jag vet jobbet med en ny valp, och valde medvetet bort det. Alltså letade jag efter omplaceringar.

Till Salu

Jag hittade annonsen, hunden var 7 månader gammal, renrasig med sina papper i ordning stod det. Och på överkomligt avstånd från mig. Så jag kontaktade ägaren, mamman då alltså. Hon berättade att hon behövde bli av med hunden på en gång, hennes dotter ville inte ha henne längre (!) och hon själv skulle börja arbeta. Kunde jag ta med hunden direkt om jag nu åkte till dem? Helst så fort som möjligt.

Att det inte var en uppfödare jag hade att göra med, förstod jag ju såklart. Men tyckte ändå det var på sin plats att berätta om oss och våra erfarenheter av tidigare hundar, hur vi bodde, vilka planer vi hade osv. Sådant som vilken uppfödare som helst hade velat veta. Men denna tjejen ställde inga frågor alls, sa bara att jag får köpa hunden, bara jag hämtar henne snart. Hon skulle skicka med alla hundens ägodelar också…

Vi diskuterade detta, Dan och jag, och vi bestämde att jag åker dagen därpå och kollar. Visar det sig vara en fullständigt galen hund, så backar jag. Jag lovade alltså inte ägaren att ta med hunden. Utan sa istället att jag först ville träffa henne och se om det kändes bra.

Osäker hund

Sagt och gjort. Jag åkte. Och möts av en skällande hund, verkligen stormskällande. Mamman hutar åt hunden som blir tyst, men börjar snart skälla igen. Jag bad henne låta hunden vara, för jag ville se hur hon betedde sig. Hon fortsätter att skälla och jag sätter mig på golvet. Hon visar tydliga tecken på osäkerhet mot mig och det tar ett bra tag innan hon vågar sig fram.

När hon väl tystnat berättar mamman att hunden vaktar hennes dotter, det är därför hon skäller så. Hon avgudar dottern och lämnar inte henne alls. Faktum var att dottern hade pekat på hundvalpen och sagt att en sådan vill jag ha, mamma. Och mamma köper valpen.

Jag får veta att ytterligare en kvinna finns med i hundens liv, dotterns mormor. Denna kvinnan träffade jag inte, men jag har i efterhand förstått att hon var svarthårig.

Frågvis

Som man gör, ställde jag frågor såklart. Klippa klorna? Åka bil? Vaccin? Chip? Mat? Gå i koppel? Rumsren? Umgås med andra hundar? Och så vidare. Jag fick en del raka besked, åkt bil hade hon bara gjort till och från veterinären, och då i famnen på mamman. Inte bältad eller i bur. Rumsren var hon. Till 100%.

Hon skällde på andra hundar, eller mest svarta kanske. Och det var ju inte så konstigt, hon hade blivit påhoppad av en svart hund, sa hon. Så det fick man ju förstå… Jag hittade senare ett ärr på hennes nos, vet inte om det kommer därifrån. Men att hon skällde på svarta hundar, blev jag varse ganska fort. Hunden hon reagerade mest våldsamt mot var en svart mellanschnauzer.

Jag vill ut

Under vårt samtal börjar hunden snurra runt. Hon blir rastlös och jag föreslår ägaren att gå ut med henne. Kanske är hon nödig? Det tror jag inte, säger mamman. Hon var ute i morse… Fast jag kan ta ut henne, tyckte jag. Så får jag se hur hon beter sig. Vi gick ut, Chillie och jag. Hon går och jag följer. Rakt nedanför trappan till huset sätter hon sig och kissar. Går sen ca 3 meter över till ett buskage, där hon bajsar. Sen vill hon gå in igen. Jag försöker locka med henne en liten bit iväg, men hon vill inte gå alls. Hon vill in igen.

Okej, vi går in igen och fortsätter vårt samtal. Hunden är nu pigg och allert, hon leker med en leksak. Det ligger chips på soffbordet, och en stor godispåse står öppen. Hon får aldrig någonting, säger mamman. Bara sin egen mat. Men hundens beteende talade ett annat språk…

Vi blir kompisar

Men hon leker nu med mig och sin leksak, jag är inte längre så farlig där jag sitter på golvet. Jag försöker få fram så mycket fakta jag kan om hennes bakrund, men får inte riktigt grepp om den. Mamman är mycket luddig i sina svar, lindar in dem hit och dit. Hon brukade gå med hunden till och från fritids, där flickan var på dagarna. Och jag förstod att hon inte jobbat tidigare. Mormodern verkade haft hunden en del, men hur mycket hon egentligen varit ensam fick jag aldrig bra svar på. Nu skulle mamman börja jobba och då fanns det inte längre tid för hunden, sa hon.

Jag får nu bra kontakt med Chillie, hon kommer till mig och jag får känna och klämma på henne. Lite rädd om tassarna är hon, märker jag. Jag går igenom hela kroppen, och då säger ägaren att hon tror att hon precis börjat löpa. Idag, som hon sa. Ja, ja, det är ju en tik, dock kanske inte bästa tiden att flytta till ett nytt hem. Men löpte gjorde hon.

Uppfödaren fick jag ingen adress till, det var nog en kompis som tog valpar ”för skojs skull”. I alla fall hoppas jag det, för en seriös uppfödare skulle väl aldrig sälja till en sådan här person? Jag frågade, men fick inget vettigt svar. Bara att flickan ville ha en hund, och valpen var ju så söt. Klart flickan skulle ha den lilla leksaken…. Själv hade hon ingen erfarenhet eller kunskap om hundar, men uppfödaren hade lärt henne, sa hon.

Den rosa katten

Problemet var nu, när hunden var 7 månader gammal, att flickan inte längre tyckte leksaken var rolig. Hon fick aldrig vara i fred, hunden krävde uppmärksamhet hela tiden. Och nu hade hon istället fått för sig att hon ville ha en rosa katt. Mamman skrattar lite när hon berättar om detta, och sa att hon får försöka lösa det på något sätt… Hjälp, tänkte jag!

Jag fick också veta att flickan ofta blev irriterad på hunden, ”viftade” åt henne och skrek på henne. Och det fick man ju förstå, flickan var ju så liten… hon förstod inte bättre. Hennes vapen hade varit en flugsmälla, förstod vi senare. Och det var nog mer än bara ”viftande”, tror vi.

Mamman tyckte det var bra att jag hade ett lugnt sätt mot hunden, att hon säkert skulle trivas hos mig. Hon insåg nog att vi hade olika uppfattningar om vad som är bra för en hund, men hon kommenterade ändå att det kanske varit lite stökigt för hunden. Barn är ju som barn är, menade hon. Ja, tänkte jag. Därför ger man inte en chihuahua till ett barn… Men jag sa det aldrig.

Mammans största bekymmer vid detta tillfället var den rosa katten. Hon visste inte riktigt hur hon skulle göra med den, hon ville ju inte göra flickan beskviken, som hon sa. Jag föreslog att kanske helt enkelt säga som det är, det finns inga rosa katter? Nja, flickan skulle ju bli så ledsen då… tyckte mamman.

Hur det gick med den rosa katten förtäljer inte historien, och jag vill inte veta. Jag bestämde mig på stående fot att rädda hunden från dessa människor. Mamman ville bara sitt barns bästa såklart, men det blev så fel. Att ge flickan det hon pekar på var hennes filosofi, och i detta fallet fick hunden betala priset.

Den stora buren

Efter timmar med hunden och dess ägare, beslutade vi att jag skulle köpa henne och ta henne med mig på en gång. Mamman såg oerhört lättad ut och for iväg och letade upp alla hennes prylar som skulle följa med. Hon skrev kontrakt och plockade fram alla papper, mat, koppel, leksaker och till slut den stora buren. Hennes transportbur, som hon sa. Aldrig använd, men den var köpt till Chillie.

Bara det att man hade fått in 10 stycken chihuahua i den buren. Den var enorm, och jag undrade om den ens passade i framsätet på min bil. En labrador hade passat bättre i den, än denna lilla hund som inte ens vägde 2 kg då. Ja, hon är ju inte fullvuxen ännu, påpekade mamman som för att försvara burens storlek…

Se dig inte om

Jag tog hunden i koppel, och gick till bilen. Lyckades bälta den stora buren i sätet och stoppade in Chillie, den löpande tiken. Att hunden var ovan vid bilar märktes direkt. Och ovan vid buren med. Livrädd faktiskt. Vi hade närmare två timmars resväg framför oss, och jag hoppades att hunden skulle överleva. Någon sele existerade inte, bara läderhalsband.

Efter en kort bit passerade vi en stad med en djuraffär. Jag stannade där och gick in och köpte en kattbur istället, som passade både hunden och bilen bättre. Det blev mycket envägskommunikation under den bilresan, men hem kom vi.

Jag insåg att det låg mycket jobb framför oss för att få till en lugn och trygg hund. Tankar på omplacering kontra ny valp cirkulerade. Men valet var gjort, och aldrig att jag skulle lämna tillbaka hunden till dessa människor. Hur mycket jobb jag än skulle behöva lägga ner. Hon var ju i alla fall rumsren… och otroligt söt att titta på 🙂 Jag ångrade inte mitt beslut.

Första bilden på Chillie, 7 månader gammal.

Hjälp, ett monster!

Första mötet med Dan blev en minst sagt udda upplevelse. Hunden och jag var hemkomna före honom, och hon fick kika runt i sitt nya hem, vår husvagn. Hon la sig direkt på en kudde och låg där, utmattad som hon var efter resan i den hemska bilen.

Han tog det försiktigt när han kom in, satte sig ner. Men hon skällde ursinnigt, reste ragg och backade så långt bak hon kunde. Hon såg nog ett monster i honom, och höll sig på avstånd hela första kvällen. Hon hade stenkoll på vad han gjorde och gick inte nära honom. Skällde lite då och då om han gjorde en hastig rörelse. Han ignorerade henne. Mig hade hon ändå accepterat vid det här laget, så hon gömde sig bakom mig om hon kunde. Stack fram huvudet och skällde till mot honom då och då.

Vi låtsades som ingenting, sa att hon behöver tid. Resonerade som så att hon nog inte träffat vidare många män i sitt liv. Förra ägaren hade inte nämnt någon man alls. Men det tog nog 3 dagar innan Dan verkligen kunde ta i henne och prata med henne utan att hon blev upprörd. Hon kom över sin skräck, och snart kunde han till och med få leka med henne.

Men sägas ska att han var helt svartklädd när han kom hem, i jobbarkläderna. Och än idag skäller hon på människor i helsvarta kläder.

Sviter från det förgångna

Att hon inte var van vid att vara ute insåg vi fort. Hon ville inte gå alls. Någonstans. Hon var verkligen rumsren, och sa själv ifrån när hon ville gå ut. Men då bara utanför dörren, göra det hon skulle och sen in igen. Jag tyckte vi kunde gå en sväng… men det tog ett bra tag innan hon vågade utvidga ringen runt hemmet. Hon fann sig fort i att bo i husvagnen, hittade en trygg plats på en kudde där hon hade bra överblick.

Ute var det kallt, och en alldeles för stor värld för henne. Vi köpte en jacka, och då blev hon lite mer samarbetsvillig. Men att hon inte gillade kylan stod helt klart. Vem kan klandra henne, jag gillade inte kylan jag heller…det var januari och snö.

En dag fick vi en chock, både Chillie och jag. Jag ser min vänliga granne, en dam med svart hår, komma mot mig. Vi brukar prata, hon har också hund. Men Chillie ser något helt annat, jag föreställer mig nu att hon den gången såg en plågoande. Då kom det bara som en plötslig överraskning. Damen blir hysteriskt utskälld, Chillie gömmer sig bakom mig och skäller för allt vad hennes lungor mäktar med. Damen fattar ingenting, hon gjorde ju ingenting?

Men jag hörde förra ägarens ord i öronen, ”mormodern brukade passa hunden”. Före just detta mötet hade vi träffat på ett antal andra människor, och hon hade inte reagerat såhär tidigare. Så jag var inte beredd på reaktionen, lika lite som damen var. Därför tror jag att mormodern som passat hunden var just svarthårig. Vad hon utsatte hunden för är för mig okänt, tack och lov.

Den svarta hunden mötte vi också så småningom. Det bodde svarta hundar på campingen, men ingen av dessa fick så stor utskällning som just en mellanschnauzer som var på besök. Tack och lov lät både hunden och ägaren Chillie skälla och senare lugna ner sig för att till slut hälsa på den ”farliga” schnauzern. Det var en lugn och trygg hund som fann sig i den något ohyfsade behandlingen från valpen.

Chille tillsammans med sin ”kusin” Gizmo, en Bichon Havanais

Valpkursen

Att hon var rädd för olika saker kunde vi konstatera ganska fort. Vi tog det lugnt och pressade henne inte. Efter hand fann hon sig i olika saker, och blev tryggare. Under våren gick vi på valpkurs, och även där skällde hon ut omgivningarna. Men envetet gick jag dit vid alla kurstillfällena och efter hand lugnade hon sig. Tyvärr råkade vi ut för ett utfall från en stor hund. Inget hann hända, jag slet till i selen så Chillie fick en flygtur, men hann fånga henne innan stora hundens käftar fick tag i henne.

Dock gjorde ju inte händelsen mitt arbete lättare. Men det gjorde att vi blev indelade i två olika grupper. Små hundar och stora hundar. Alltid något, och gruppen blev lugnare för alla. Chillie visade sig vara en hejare på att leta godis och springa genom tunnlar och andra hinder, som de stora hundarna darrade inför. Hon var smidig och gick gärna balansgång. Hon klarade sina prov som alla andra, och hade nu nästan slutat skälla helt.

Chillie tillsammans med ”kusinerna” Elsa och Inez, Labradorer

Flugsmäcken

Under våren kom flugorna. Och med den flugsmäcken. Och där hittade vi Chillies största skräck. Hon blev fullständigt livrädd när den kom fram. Skakade som ett asplöv. Chihuahua tycks ju skaka ganska ofta har vi förstått, men inte Chillie. Hon skakar om hon är rädd eller om hon fryser. Inte annars. Numera skakar hon ytterst sällan. På Gran Canaria (se tidigare inlägg) skakade hon i princip aldrig. Men där var aldrig kallt heller.

Man kunde ju tycka att ta då bort flugsmäcken. Men vi valde att ignorera hunden, och fortsätta använda smäcken. På flugor givetvis. Vi gav henne aldrig någon uppmärksamhet när vi tog fram den, utan smäckte flugan och la sen undan den. I början blev hon skakig, man fick känslan av att hon förväntade sig en smäll när som helst. Men efterhand som smällarna uteblev så lugnade hon sig även i förhållande till smäcken. Tar vi fram den idag så är hon uppmärkam, men inte längre rädd för den.

Flugsmälla 3109964 | ÖoB

Två år senare

Idag har det gått mer än två år sen mitt första möte med Chillie. Hon har fått vara med om bra mycket mer än de flesta andra hundar får vara i ett helt liv. Hon har blivit omplacerad, och med oss fått flytta från husvagn till lägenhet på Gran Canaria, sen flytta till ny lägenhet, och vidare flytta tillbaka till husvagnen. Åka cykel, båt, bil och flygplan, gå på krogen och på restaurang. Träffa hundar och katter i alla dess former, promenera i skogen och i stan, och leta geocacher på de mest udda platser. Lärt sig kissa på trottoaren och fått bada i sjön. Springa lös och gå i affärer. Det enda hon inte har gjort ännu är att spela golf….

Och nu har hon flyttat igen, till husbilen. Man skulle kunna ha åsikter om hur vi lever med vårt djur, vilket jag föreställer mig att många har. Att hon har en stressad vardag och får flänga runt på det viset. Djur ska ha en fast punkt, kanske många tycker. Eller kanske inte, det beror väl på vem man frågar. I vår värld finns ytterst lite stress nu, vi kunde inte ha det bättre någon av oss.

Husbilslivet

Oavsett andras åsikter, vi upplever att vi idag har en lugn och trygg hund, hon är nöjd när hon är med oss. Hon är inte nöjd över att bli lämnad ensam för länge. Och att bo i husbil var ovant och konstigt i ett par dagar. Sen insåg hon att när hon har åkt i sin bur, alltså när vi kör någonstans, så får hon en ny trädgård att bekanta sig med. Idag hinner vi inte ens stänga av motorn förrän hunden vill ut och kolla omgivningarna. Hon har sin plats i bilen, och larmar direkt om någon knackar på dörren.

Det är inte så att hon går runt och skäller på allt hon ser idag, till skillnad från tidigare. Hon larmar, precis som hon ska göra, precis så som chihuahuan är skapt för. Hon är inte orolig eller stressad, utan sover i godan ro precis så som hundar gör. Hon besöker veterinären en gång om året för att få sina sprutor. Något annat besök har vi inte behövt. Hon leker med sin husse som om hon aldrig gjort annat, roligast är om hon får vara lös.

Hon är en frisk och pigg hund som äter vår mat och egen ”royal canin” omväxlande. Hon har en fin och glänsande päls, fäller höst och vår och filar hellre än klipper naglarna. Hon trivs bäst i värmen, och att gå ut när det regnar är inte hennes grej alls. Det är jacka på som gäller på vintern i Sverige. Skiner solen ligger hon helst där och solar. Värmen är hennes element, och hon tog gärna promenader i 30 graders värme på Gran Canaria. Lika pigg som alltid. Det var mer vi som pustade över värmen, hunden tyckte vi gott kunde leka lite i sanden också….

Mitt jobb

Jag har försökt göra hunden så självständig som möjligt. Hon gillar att ligga i knät och mysa, men ligger precis lika gärna vid sidan om. Jag tar upp henne i famnen om någon fara hotar, eller om det blir för kallt för henne att stå stilla, tex. om man stannar och pratar med någon. I övrigt anser jag att hon kan gå själv. Jag bär inte runt på henne, trots att det egentligen är ganska lätt. 2,7 kg blev vuxenvikten.

Jag ryter inte åt henne, utan anser att jag får bättre resultat genom beröm. Att berömma det rätta beteendet, istället för att straffa det felaktiga. Självklart är det tålamodsprövande ibland, det känner nog de flesta hundägare till. Men jag har valt hunden, hon har inte valt mig. Och en hund varken tänker eller resonerar som en människa, och därför känns det mer rättvist att jag försöker förstå henne, än att kräva att hon ska förstå mig.

Jag visste från början att det är en annan sak att ta en omplaceringshund istället för en liten oskolad valp. Den kan man själv forma från början, och få till det beteendet man själv önskar. En omplacering har redan saker i sitt bagage, kanske inte alltid önskvärt beteende.

Denna hunden skulle inte bli en tävlingshund eller utställningshund, utan bara en familjemedlem. Kanske hade vi resonerat annorlunda om vi ville tävla istället. Men vi gjorde helt rätt val, anser vi. Hunden är en familjemedlem, formad av sitt förflutna och av vår påverkan. Hon är en glad och lycklig hund, som följer sin flockledare. Alla är vi individer och det är så mycket lättare att få fina relationer till varandra, om man accepterar att vi är olika.

Den 6 Juni-20, på Sveriges nationaldag fyller Chillie 3 år. // Jeanette

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.