Våren kommer tidigt till Gran Canaria, och egentligen var det bara lägre temperaturer i december och januari. Sen vände det igen, och i februari fick vi upp mot 30 grader igen mellan varven. Men runt 24-26 grader på dagtid var den normala temperaturen, och man vande sig fort vid värmen. I Maspalomas hade vi ingen AC i bostaden, så det hände att vi fick sova i 28 grader på nätterna. Chillie var den som sov bäst då….

I maj började vi bada för första gången, då var det äntligen tillräckligt varmt i vattnet för oss badkrukor. Hela maj bjöd för övrigt på väldigt varmt väder, 30 grader varje dag, och ibland mer än så. Lite väl svettigt ibland kunde vi tycka.

Vardagen

Att leva på sjukersättning är ingenting man blir rik på, och nu är vi kanske inte ute efter just rikedom i första hand. Men pengar är ändock viktiga, hur man än resonerar. Jag har en sjukersättning på 50% sedan många år, men de andra 50% är det meningen att jag ska kunna jobba. I Sverige fungerade det inte, och jag blev dessutom arbetslös innan vi åkte. Alltså hade jag min 50% inkomst, inget mer.

Tankarna på enbart digitalt och platsoberoende arbete hade funnits hos mig i många år, och jag hade hunnit testa en hel del olika varianter. Men inget som jag kunde leva på. Men att hamna i värmen, mitt rätta element, gjorde att min energinivå ökade ordentligt. Jag hade inte längre den hemska värken som förföljt mig i många år i Sverige. Och i och med att värken minskade, påverkades även tröttheten. Jag orkade betydligt mer, både fysiskt och mentalt.

Plugga

Så då, på Gran Canaria, tog jag tag i detta igen. Jag skaffade mig en utbildning inom webbdesign. Allt var digitalt och jag kunde med lätthet ägna förmiddagarna åt pluggande då energin var på topp. Jag lärde mig bygga och hantera hemsidor, vilket jag nu har nytta av. Jag fick stå för min utbildning själv, och tack vare sparpengar gick ju det fint med. När vi nu drar igång nya verksamheter underlättar mina kunskaper såklart, vi behöver inte köpa dessa tjänster, utan jag fixar själv. Liksom med bokföringen… Bra att ha flera utbildningar i bagaget.

Mental träning

Jag ägnade mig även åt mycket mental träning, eller personlig utveckling om man så vill. Att bygga hemsidor är roligt, men det blir ganska ensamt i längden. Så planen var ytterligare en utbildning för att kunna jobba med människor istället. Den utbildningen kunde jag inte starta förrän jag befann mig i Sverige. Så jag jobbade med mig själv så länge, vilket jag har fortsatt med sedan dess.

Den mentala träningen är lika mycket färskvara som den fysiska träningen. Jag kände att om jag i framtiden ska kunna visa en annan människa riktningen mot bra vägval i livet, så måste jag själv ha en stabil grund att stå på. Jag måste ha gått den vägen själv, för att veta vad jag pratar om. Jag måste ha den faktiska erfarenheten, inte bara inläst från skolan. Och jag måste hela tiden arbeta för mitt eget välbefinnande.

Nu till sommaren avslutas min utbildning till samtalsterapeut. Målet är nära nu…

Ekonomin

Dan hade sin inkomst från Anfi, en fast del varje månad, runt 850€ efter skatt, och sedan provision. Vi fick gemensamt in pengar som drev runt oss. Vi hade fortfarande en hel del sparpengar, så vi skulle klara oss bra, även om min inkomst var betydligt lägre. Hyran låg på 750€ i månaden och sen tillkom det spanska bredbandet på 80€ varje månad. I Sverige hade vi löpande utgifter i form av försäkringar, netflix, storytel, en mobiltelefon, CSN och a-kassor. Totalt ca. 1150€ i fasta utgifter per månad.

De fasta inkomsterna var ca 1400€, och sedan provisionen som varierade enormt och kom väldigt olika. Men det var bra betalt, och även om pengarna kom oregelbundet, så täckte de ändå det vi behövde och lite till. Vi snålade aldrig med pengarna, utan unnade oss både att äta ute ganska ofta och att åka taxi. Något vi aldrig någonsin gjort i Sverige.

En icke avställd bil som skulle skattas och hyran på campingen hemifrån, kom som engångskostnader, ca 11 000 SEK. Detta var självklart medräknat i budgeten från början.

Vi hade pausat vårt svenska bredband, och stängt av strömmen till vagnen. Men flygbiljetter hem hade vi ännu inte köpt. Så fler stora utgifter skulle uppenbara sig så småningom.

Uppsägning

Under tiden vi bodde på Gran Canaria ändrades saker och ting i Sverige. Dan som varit anställd på XL-bygg under många år, fick en dag beskedet att företaget skulle säljas. Han ställdes inför ett val som vi inte hade räknat med, och blev tvungen att ta ett beslut där och då. Tjänstledigheten som varit överenskommen fram till sommaren, skulle helt plötsligt brinna inne. Antingen fick han varsågod komma hem och börja jobba heltid igen, eller så fick han sluta. Nya ägarna Optimera ville veta redan i februari hur han skulle göra.

I detta läget hade han bara fått kontrakt på tre månader på Anfi, som kunde förlängas ytterligare tre månader. Efter det kunde det bli tal om fastanställning. Men osäkerheten var stor. Han kände dock att han skulle nog få ytterligare tre månader i alla fall, vibbarna skvallrade om det. Men att säga upp sig från jobbet i Sverige…

Vi hade ju självklart diskuterat olika scenarion redan innan, för kanske ville vi ju stanna kvar på ön längre än vi tänkt från början. Lite därför hade vi ju heller inte bokat någon returbiljett. Kanske skulle han säga upp sig om det dök upp en fast tjänst, men detta kom tidigare än vi räknat med. Skulle han nu få fast på Anfi ville vi ju inte åka hem till Sverige. Då hade utgången blivit en uppsägning innan sommaren.

Beslutet

Det blev inte mycket betänketid, han hade 3 månaders uppsägning, så skulle det ske fick det bli ganska omgående. Sagt och gjort. Han tog beslutet att säga upp sig från sin fasta tjänst i Sverige. Vi resonerade som så att även om han inte fick behålla jobbet på Anfi, finns det fler jobb. Eller så startar vi upp den där målerifirman vi pratat om i evigheter. Vi vet ju att saker och ting löser sig….

I ungefär tre veckor hängde han mellan att just ha lämnat sin fasta tjänst och att få besked om fortsatt eller icke fortsatt tjänst på Anfi. Just då fattade vi inte riktigt hur påfrestande dessa veckor faktiskt var, inte förrän han verkligen fick förnyat kontrakt. Då släppte tygnden, och vi insåg att spänningen varit stor i och med osäkerheten. 3 månader till var säkrade!

Den falska Lättnaden

Lättnaden var stor, vi firade med bubbel. Yes, det blev förlängt, precis som vi hoppats!

Men lättnaden och glädjen över jobbet blev kortvarig. Vi pratade mycket om jobbet, om pressen att prestera för att få en bra provision, om osäkerheten om ett fast kontrakt längre fram. Om de oregelbundna arbetstiderna. Om reglerna på arbetsplatsen som inte gynnade säljarna osv. Det var inte bara glitter och glamour precis. Dagarna blev ofta långa och osäkra, svårt att planera andra saker. Under den här perioden sjönk dessutom försäljningen hos alla säljarna, och det var långt ifrån säkert att få behålla jobbet om man inte presterade bra.

Pressen

Flera säljare hade redan fått sluta på grund av sämre lönsamhet för företaget. Kort sagt, Dan kände pressen, och den gynnade honom inte. Även om han skulle få en fastanställning skulle ändå pressen att prestera bra ligga över honom hela tiden. För om han inte gjorde det, uteblev provisionsdelen. Den höga delen av lönen.

Villkoren var helt klart tuffare än i Sverige, och vi fick en annan förståelse för folks levene och ekonomier. Skyddsnäten vi är vana vid finns helt enkelt inte, och man får klara sig bäst man kan. Lönerna är lägre och även levnadsomkonstnaderna. Dock var denna arbetsgivare generös med just provisionen, men det förutsatte att man verkligen sålde också. Och det fanns det inga garantier för.

Efterklok

Såhär i efterhand har vi sagt att man ska nog ha ett sådant här jobb som ett rent nöje, alltså åka ner dit och jobba på ett 3-månaders kontrakt och ingenting annat. Då är man tidsbegränsad, får sin fasta del oavsett och kanske tjänar en ordentlig hacka på provision. Det blir en helt annan grej, och pressen betydligt lägre.

Men just då blev situationen till slut ohållbar. Dan mådde inte bra, fick inte sova ordentligt och insåg att han skulle ramla rakt över kanten om han inte bromsade i tid. Och den inkomsten som jobbet faktiskt gav, var inte värt att riskera hälsan för. Vi skulle klara oss ändå. Och gå med nästa ovisshet i ytterligare 3 månader innan en eventuell fasttjänst uppenbarade sig, kändes inte längre lockande alls.

Andra uppsägningen

Hade vi varit i en annan situation, inte haft vår vagn kvar i Sverige utan bara haft bostaden på Gran Canaria, då hade vi kanske resonerat annorlunda. Men eftersom vi visste att vi alltid kunde vända hem igen, så blev beslutet ganska enkelt att fatta. Men han hade ju precis sagt upp sin tjänst i Sverige…

Ja, och nu blev det dags att säga upp ännu en tjänst. På Gran Canaria. På Anfi. En vecka efter det att han fått förlängt kontrakt, valde Dan att säga upp sig. Igen. Och nu fanns det inte längre någon tjänst att falla tillbaka på hemma. Men drivet efter att få må bra var betydligt starkare än inkomstbortfallet.

Den äkta Lättnaden

I slutet på mars, när Dan väl tog klivet och faktiskt sa upp sin tjänst, fick han gå på en gång. Det var först då som den äkta lättnaden visade sig. Jobbet hade varit roligt, men pressen blev för stor. Nu släppte allt detta, och han fick ny energi och glädjen kom tillbaka. Saker och ting löser sig alltid, resonerade vi. Det viktigaste är att vi mår bra.

Och visst löste sig saker och ting, precis som de alltid gör. Och vi mådde bra, båda två. Jag jobbade på nätet med hemsidor, och han skapade musik och musikvideos på löpande band. Vi njöt av värmen, badade och umgicks med vänner. Jobbade vidare med den mentala träningen och tyckte vi hade det bra. Tog långa promenader ihop varje dag och utökade kunskapen om ön.

Långa diskussioner

Vi resonerade fram och tillbaka hur vi skulle göra. Om vi åkte till Sverige kunde jag börja plugga till Samtalsterapeut, Dan kunde kanske gå in och sommarjobba på sitt gamla jobb? Inte helt omöjligt, hade förra arbetsgivaren sagt. I värsta fall hade vi ju båda rätt till A-kassa. Dan trodde sig kunna få jobb som målare, då det tycks vara en bristvara. Eller så fick vi väl dra igång den där måleri-firman… den vi pratat om i flera år som vi ännu inte tagit tag i.

Att starta ett måleri på Gran Canaria är fullt möjigt och genomförbart. Men man måste ta hjälp för att kunna starta en spansk firma. Och ingenting vi skulle klara på egen hand. Man måste också ansöka om ”residencia”, en form av uppehållstillstånd. Vi kollade lite på detta och konstaterade att det behövdes ett bra startkapital, plus att vi skulle bli tvungna att anlita revisor för bokföringen. På spanska… Och alla andra som skulle behöva hjälpa oss…

Det kändes onödigt knöligt, när man istället kunde starta en svensk firma, bokföra och deklarera själv och ändå ha möjlighet att jobba utomlands. Visst, Sverige tar betydligt mer skatt och avgifter än vad Spanien gör, men man kan även registrera om befintlig firma längre fram. För oss som nybörjare, kändes den vägen lättare att gå. Och EU öppnar dörrar….

Njutbar tid

Det blev inget superaktivt letande efter nytt jobb. Dan hade lite kontakter med cykelfirmor, men engagerade sig inte vidare hårt. Återigen, hade vi inte haft vår bostad i Sverige, kanske vi hade agerat annorlunda. Jag kollade runt litegrann, jag med. Svensktalande personal sökte man lite här och där, och vi kom bland annat i kontakt med någon som drev en transportfirma i Skåne. Man dirigerade bilarna via nätet från Gran Canaria. I ett annat läge, om vi hade varit tvugna att skaffa en ny inkomst illa kvickt, tror jag vi hade löst det med.

Men vi kände ingen press, istället kom vi så småningom fram till att vi nog skulle satsa på Sverige ett tag till. Jag ville ha min utbildning som skulle göra mig platsoberoende, och det där måleriet borde vi verkligen ta tag i. För att i framtiden kunna jobba var vi vill. Att bo på en ö i värmen är fantastiskt fint, men vi behövde en bra grund att stå på. Och ön skulle ju finnas kvar att återvända till, resonerade vi.

Att bara förlita sig på att ”det löser sig”, eller vara beroende av någon annan arbetsgivare, kändes för osäkert. En terapeut på nätet fungerar över hela världen, det krävs endast internetuppkoppling. Och folk behöver väl ha målat och tapetserat på andra platser än i Sverige med, tänkte vi.

Hemvändarna

Vi beslutade att vi skulle åka tillbaka till Sverige ett tag till. En tanke om husbil hade börjat ta form, vi började fundera över fördelarna. Som det var nu hade vi ju haft vår fasta bostad i Sverige och på Gran Canaria. Det blir inte att man vidgar vyerna så jättemycket, utan man håller sig hemomkring för det mesta. Och våra ”myror i byxorna” började göra sig gällande igen. Nu hade vi ju testat på livet på en ö, hur skulle det vara på fastlandet? Eller hur lever de i andra länder? Hur ser ett stort vattenfall ut på nära håll?

Nya frågor dök upp. Nya platser att besöka, kanske? Det kanske inte var läge för oss att bo på en enda plats och gå till samma arbetsplats varje dag? Köra samma sträcka dag ut och dag in, handla i samma matbutik. Kanske borde vi se ännu mer av världen?

Vi trivdes verkligen i vår lilla bungalow i Maspalomas. Krypavstånd till mataffären som det var, och lika långt till poolen. Värmen, solen och vännerna vi fick. Och vi bestämde att det inte skulle bli fler kalla vintrar i Sverige i alla fall! Men nu var det läge att köpa biljetter hem.

Vueling

Att flyga med hund gör att man är begränsad. Det går inte med vilket bolag som helst. Och vi flög till Gran Canaria med SAS, direktflyg från Köpenhamn. Men när vi skulle beställa biljetter hem fanns det inga att uppbringa till överkomligt pris. Norwegian flyger också direkt till Köpenhamn från Las Palmas, men tog inte hund i kabinen. Då återstod det ett enda flygbolag, Vueling. Detta bolag är spanskt, och vi skulle bli tvugna att mellanlanda i Barcelona och byta plan där.

Okej, men vi fick ha hunden i kabinen, det var det viktigaste. Och sen skulle vi landa i Göteborg. Ja, ja, det fick väl lösa sig, tänkte vi. Innan vi lämnade ön i slutet på maj, hade Norwegian ändrat sina regler, och man fick helt plötsligt ha hunden i kabinen. Men då var det för sent, vi hade redan betalat våra biljetter till Vueling.

Men alla grejerna, då?

Det var ju så att vi hade köpt på oss en massa saker som hyresvärdarna inte kunde uppbringa. Och vi hade två cyklar. Att få med allt detta hem fanns inte på kartan, och vi ville heller inte göra oss av med grejerna. Vi hade ju ändå tänkt återvända, kanske redan till hösten igen.

En Svensk mekaniker

Vi kom i kontakt med en svensk man som drev en bilverkstad bara en liten bit ifrån vår bostad. Han befann sig på ”landet” i ett gammalt kamelstall som han använde som verkstad. Och där fanns gott om boxar som numera användes som förråd. Vi fick hyra in oss i en box, och fraktade dit våra grejer. Inhägnaden vaktades av ett gäng stora schäfrar, så vi kände oss trygga med att lämna våra grejer där. Vi betalade för 6 månader framåt, sa att vi kommer nog tillbaka till hösten….

Nästa inlägg: Tillbaka i Sverige // Jeanette