Firman vi besökte låg endast 6 mil hemifrån, vilket var bra tyckte vi. De firmor vi besökt tidigare låg 8-9 mil iväg från oss. Lättare om man skulle behöva åka tillbaka i framtiden….

Bara titta

Vi åkte dit en lördag, vi skulle bara titta. Precis som innan. Och vi tittade. In och ut igen mellan bilarna. En säljare kom fram och började prata lite. Frågade vad vi var ute efter och sådär som de gör. Och vi berättade. Vi hade bott i husvagn i flera år. Nu skulle vi ha en bil att bo i istället. Åka till Gran Canaria med. Bo där i bilen, osv. Men inte förrän till sommaren…

Under tiden jag pratar med säljaren kommer Dan ut ur en bil, och säger något om bilen. Säljaren säger att den är nog redan såld, tyvärr. Okej, gå inte in i den då, säger Dan till mig. Vi pratar vidare, men säljaren går iväg och hämtar en annan säljare. Denna ställer samma frågor och vi berättar igen om oss och våra planer.

Han bjuder in oss i bilen, den som jag inte skulle titta på, enligt Dan. Menar att den är nog inte riktigt såld ännu, titta kan vi ju alltid göra.

Varför skulle jag inte titta?

Därför att Dan fastnade direkt för just denna bilen, han tyckte den hade allt vi ville ha, och var trevlig i största allmänhet. Han trodde jag skulle tycka detsamma. Och bilen var ju redan såld, priset alldeles för högt och dessutom skulle vi ju inte handla något just nu….

Men säljaren var av en annan åsikt. Han pratade på om bilens alla förträffligheter, och ganska mycket mer än så. Faktum är att vi satt ganska länge i just denna bilen. Sen ville han visa oss en annan bil, eftersom vi nu hade de planerna vi hade. En som han menade skulle passa oss bättre. En Niesmann…

En gammal bil

Vi kikade på denna andra bil med. Det var en äldre modell av Niesmann, premiumbilen. Hög och lång och stor på alla sätt. Och helintegrerad. Hjälp, tänkte vi. Ett sådant monster kan man ju inte baxa runt på…. Jämfört med första bilen, tyckte vi inte alls om denna. Det saknades madrasser, därför säljaren skulle byta dem. De skulle även piffa till badrummet och fixa en del annat på bilen. Även denna bilen satt vi ganska länge i och säljaren pratade på om alla fördelarna.

Vi såg en enorm bil som kändes som ett skepp att styra vid förarplatsen. Sliten och trist inredning, men mest stor och klumpig och ful tyckte vi. Både invändigt och utvändigt. Och hög. 2 steg in, hur skulle Chillie klara det? Nej och nej igen, sa vi.

Lyssna på de vuxna

Ibland ska man lyssna på andra och ta till sig av deras erfarenheter, helt klart. Något vi borde ha gjort vid detta tillfället. Och det är ju lätt att säga i efterhand, men just då hade vi en helt annan uppfattning än vad säljaren hade. Såklart. Han visste, vi visste inte. Någonting om husbilar, alltså. Han rekomenderade denna gamla Niesmann före den nyare Adrian, som vi hade fastnat för. Menade att trots åldern, så skulle den bilen vara betydligt bättre för oss.

Den hade högre kvalitet, var större och rymligare, vägde betydligt mer, var bättre på alla sätt. Och betydligt billigare i inköp. Han visste. Och vi visste inte. Vi bara kände att den inte passade oss. Bara massa luft invändigt, hög som den var. Inte mysig alls. Och hur skulle vi kunna köra det monstret? Ovana som vi var vid stora bilar. Nej, usch, den var inte för oss!

Den fina Adrian

• 

• 

• 

• 

Detta var bilen som Dan föll för, och jag höll med honom. Den var mysigare, trevligare inredning, och inte alls så klumpig som den gamla Niesmannen. Och den var åtminstone 1 meter kortare. Halvintegrerad, vilket kändes mer som en personbil att köra, eller möjligen lätt lastbil. Totalvikten var 3800 kg.

Den höll måttet, alltså den innehöll alla delar vi ville ha. Och det stod ”nordic edition” på den, säljaren menade att den var gjord för svenska klimatet. Alltså i min värld, vinterisolerad. Väl?

Dyrt

Bilen var betydligt dyrare än de 400 000:- vi tyckte vi ville lägga. Prislappen skulle visa sig landa på lite över 600 000:- Och säljaren skulle ha en kontantinsats på 20%. Men vi hade ju tillgångar i form av våra ägodelar på campingen. Vi diskuterade fram och tillbaka och säljaren erbjöd sig köpa in våra prylar. Det kunde ju bli bra, såklart.

Hem och fundera

Vi åkte hem och pratade om för och nackdelar. Vi skulle ju inte köpa nu, utan vänta till sommaren. Men samtidigt skulle det vara bra att börja i tid, vi hade ju mycket att lära. Och det skulle ju ta tid att avveckla vår plats med alla prylarna på campingen. Att få lån till bilen var vi inte oroliga över, det visste vi redan att vi skulle få. Frågan var ju dock hur mycket var vi villiga att lägga i månadskostnad?

Vi var ju nu bortskämda med minimala levnadskostnader. Att det skulle bli mycket dyrare att äga en bil förstod vi ju såklart. Och vi resonerade att de flesta människor har ju någon form av hyra varje månad, detta skulle bli vår hyra. Eftersom vi inte ägde varken lägenhet eller hus, så skulle vi ju ha råd med en dyrare bil än vad vi hade haft möjlighet till annars. Nu såg vi inte längre någon anledning att vänta, lika bra att köra när vi nu hittat rätt bil, tyckte vi.

För just den bilen skulle ju inte finnas kvar till sommaren, och då skulle det kanske dra ut på tiden, och vi ville ju iväg kommande höst. Inget var skrivet i sten, allting gick att ändra. Även våra planer…. och visst, det skulle ju bli en kostnad betydligt högre än vi planerade. Men vi skulle samtidigt ha råd, och varför inte unna sig något bättre? Varför skulle vi snåla? Något som tycktes vara rotat långt in i märgen på oss. Något vi hade lärt sedan barnsben. Nu var det dags att ändra på det.

Lärdomar

Vi hade nu hunnit lära oss att bilarna var dyra, ville man ha lite nyare bil så fick man betala för det. Och återigen, en sommarsemester några veckor om året, då hade vi inte behövt så mycket. Men att leva och bo i en bil, det ställer högre krav på allting. Det skulle visa sig att vi inte hade en aning om vad vi pratade om…. då.

Man lär sig hela tiden nytt, som tur är. Såhär i efterhand skulle vi såklart inte haft så bråttom, utan varit mer tålmodiga och faktiskt lyssnat på säljaren i detta fallet. Han visste, och vi visste inte, som sagt. Men det hjälper inte, för man måste själv bilda sig en uppfattning. Vi vet att vi inte var de första som köper fel bil på första försöket, fenomenet är nog egentligen väldigt vanligt. Vi lär knappast vara de sista heller.

Men det är så det fungerar. Någon kan säga sin mening om någonting, men så länge du själv inte upplevt det, så är det inte din erfarenhet. Du vet inte, du bara tror. Och att tro är ju jättebra, men för att det ska bli till en sanning för dig, alltså att du faktiskt VET, så måste du själv skapa en erfarenhet. Det här var ett mycket bra exempel på just det. Vi trodde, vi visste inte.

Erfarenheten

Att säga till någon annan hur det ska vara, eller vad man borde eller inte borde göra, det är fullständigt meningslöst. Att istället säga; ”såhär gjorde jag, och det blev inte helt bra för mig”, känns som en bättre väg att gå. Varför?

Jo, för att alla människor har en fri vilja, och vi gör alla våra val. Ibland tar vi till oss av andras erfarenheter, och gör som de gör. Ibland måste vi själva uppleva, för att verkligen VETA. Därför går vi ibland på nitar, som vi hade kunnat undvika om vi velat. Men vi vill inte, vi vill själva lära oss genom nya erfarenheter.

Blev det så fel då?

Nej, inte alls. Vi köpte bilen i tron att det var den vi ville ha, att den skulle passa oss och vårt behov. Vi hade inte kunnat gjort på något annat sätt just då. Vi behövde den erfarenheten som bilen senare skulle ge oss, för att komma vidare.

Vi åkte till firman på en ingivelse, helt oplanerat. Vi hittade ”rätt” bil där, och valde den rakt upp och ner. Det sa liksom ”klick”, om man säger så. Tack vare detta beslut, så har vi lärt oss massor under vintern, som vi kanske gått miste om annars. Och valet vi gjorde, att köpa bilen långt innan vi egentligen hade tänkt, har enbart varit positivt. Det har tagit lång tid att få dessa insikter vi nu har, och vi är idag glada att vi gjorde som vi gjorde.

Adrian fick en egen historia, som du kan läsa om här: Adria Matrix …. // Jeanette