Snart har även denna veckan gått och vi har nu varit i Sverige i 7 dygn. Vår isolering är över. Enligt restriktionerna borde man isolera sig de första 7 dygnen efter hemkomst utomlands, vilket vi nästan gjort. Vi träffade säljaren för bilbytet, med munskydd och rejält avstånd. Sedan har vi bott på min systers gård, där vi för övrigt har vår fysiska postlåda. Vi har träffat 2 personer i det hushållet under hela veckan eftersom min mor har varit så dålig. Dan har hållit sig hemma, medan jag har träffat min mamma.

Vid kontakt med korttidsboendet som mamma har befunnit sig på, har vi inte kommit i kontakt med personalen utan skyddsutrustning. Vi har alltså hållit oss på behörigt avstånd överallt. I normala fall hade jag inte fått träffa henne alls, men med tanke på hennes tillstånd fick jag det ändå. Hon var talbar i måndags, sedan blev det sämre.

Fredag morgon avlider hon lugnt och stilla i sömnen. Hon hade sovit de sista dygnen helt och hållet, vilket vi anhöriga såklart är glada för. Veckan har varit tung, vi visste ju att det nu bara var en tidsfråga. Samtidigt är vi glada för att vi hann hem och jag har fått träffa henne flertalet gånger, trots alla restriktioner överallt.

Skillnad på land och land

Det är det verkligen. Vi åker från ett i princip igenbommat land, där man stängt det mesta och alla bär munskydd. Nu har man börjat släppa lite på restriktionerna där då smittspridningen minskat en hel del, och man har öppnat restauranger och affärer lite grann. Till ett helt öppet land där det sitter skyltar lite här och där med uppmaningen att hålla avstånd, vilket många tycks strunta i. Självklart är det många som tar det på allvar också såklart. Men få bär munskydd vad vi har kunnat se.

Just nu bor vi ute på landet, men har åkt in till stan varje dag. Där ser vi folk överallt och man tycks ”leva som vanligt”. I Spanien hade man mer koll på varandra på något sätt. Ingen gick ut utan munskydd. Om sen detta skulle hjälpa mer eller mindre är ju svårt att sia om. Men det är helt klart påfrestande att allt är ställt på ända på så många sätt. Även för oss i den situationen vi är i nu.

Efterlevande

Vi som efterlevande måste fixa begravning, uppsägningar av allt och allt annat som hör till när en människa dör. Vi kan inte samla en massa folk för att tömma lägenheten, till exempel. Vi kan inte använda oss av det kapellet vi trodde, det visade sig vara stängt på grund av Coronan… Vi kan inte ha hur mycket folk som helst på begravningen, det är begränsat antal som gäller. Allt är annorlunda nu mot tidigare och vi måste anpassa oss även till detta.

Att vi har jobb framför oss förstår vi såklart och det är sådant man bara tar utan att knota. Sen ska vi väl inte förneka att det känns jobbigt ibland. Det var kanske inte just det här vi väntade oss när vi lämnade Sverige i höstas. Men nu blev det som det blev och allting har som vanligt löst sig till det bästa. Vi räknar kallt med att allt annat flyter på så som det ska också.

Det positiva

Ja, dels att vi kunde ta oss upp igenom Europa med vår enorma Nisse utan vidare problem. Att orka köra sisådär en 35 mil var, i 90 km/tim, i sträck per dag, vilket blev totalt ca 70 mil om dagen. Utan taskigt väglag för våra sommardäck eller ens trist väder att åka i alls, egentligen. Att bilen fungerade och sedan sålde sig själv bara genom att visa upp sig. Och att vi hann hem i tid för att jag skulle få chansen att träffa min mamma några sista gånger.

Dels att vi mår bra och känner oss friska som vanligt. Att sörja en nära anhörig anser jag inte som att inte må bra, det är en del av livet helt enkelt. Ibland är det mer påtagligt såklart, men över lag fungerar man ändå. Och just i detta fallet var min mor gammal, hon skulle fyllt 88 år om hon fått leva någon månad till. Att vara tacksam för ett långt liv måste ju vara mer värt än missnöje med att döden infinner sig, tänker jag.

Och vi går i spänd förväntan inför bilbytet just nu. Det är en del av vårt framtida liv och vi tycker det ska bli jättespännande att äntligen få krympa vårt bohag och få en bättre rörelsefrihet framöver. Samtidigt som vi ändå är tacksamma för att vi har Nisse just nu, eftersom det inte är vidare varmt i det här landet…

Hur det än är så är Nisse fantastisk att bo i, även om vi ibland muttrar mer än lovligt över hans omöjliga storlek. Men just i vinterklimat så uppfyller han verkligen kraven på bekvämlighet, det får vi nog erkänna. Vi slipper frysa och upplever inte att det drar vidare någonstans, trots kalla nätter eller kraftig vind. Vi är fullt medvetna om att detta kommer degraderas vid bilbyte till liten bil… (lite ”skyll dig själv-varning” på den 😉)

Det negativa

Vädret. Alla dagar i veckan.

Närmaste tiden

Kommer att innehålla en del jobb som man får ta som anhörig i samband med ett dödsfall. Vidare väntan på ett exakt leveransdatum för vår nya bil, vilket vi fortfarande inte har fått. Under tiden längtar vi efter våren och värmen även här. Vi har fått rapporter av våra vänner som är kvar i Spanien, att de har varmare väder… Tack för det. Då vet vi….

När vi fått ordning på allt och saker återgår till det normala, kommer vi börja jobba igen i Målerifirman. Vi har jobb och kunder som väntar på sina tapetseringar och utomhusmålningar. Just utomhus är ännu lite tidigt att börja med, det är lite väderberoende såklart. Hur mycket jobb vi får i sommar vet vi ännu inte, men vi gissar att vi inte blir sysslolösa längre perioder i alla fall. Som det ser ut nu är det inte fullbokat, så är det någon som behöver målare är det bara att hojta till.

Vi kommer hur som helst att inviga vår nya bil, fortsätta vårt husbilsliv ett bra tag till och även fortsätta rapportera om hur vi lever. Friheten med lilla bilen ser vi verkligen fram emot, och vi tänker att vi kommer kunna röra oss betydligt mer än tidigare. Jobben måste inte befinna sig i vårt län, vi kan lätt åka ganska långt vilket ger oss den friheten vi längtat efter. // Jeanette