Den som har haft ryggskott någon gång håller nog med mig när jag säger att det gör ont. Riktigt, riktigt ont. Låsning i nedre delen av ryggen som gör att kroppen vägrar blankt att böja sig framåt. Och lyckas man ta sig ner på golvet, i soffan, sängen eller på toastolen så måste man samla mod en god stund innan man ger sig på konststycket att försöka resa sig igen.

Detta hände i måndags, för 6 dagar sedan. De två första dagarna gick det inte att sitta alls, det värkte något enormt. Bara att ligga i sängen eller mest i soffan. Halv-ligga gick fint det med. Två dagar med sakta asande över golven till köket för att göra kaffe. Som tur var var jag själv hemma när jag höll på att skvimpa ut kaffet ur koppen. Jag gav upp ett gapflabb för mig själv, så hunden lyfte huvudet och undrade om jag blivit knäpp…

Skvimpet kom av att jag skulle förflytta mig med kaffekoppen i handen och det högg till i ryggen så jag nästan tappade andan. Handen ryckte till och kaffet tog ett skutt rakt upp i luften, men landade som tur var i koppen igen. För bara tanken på hur det skulle gått om allt runnit ut på golvet var det som fick mig att börja flabba. Jag såg framför mig vilket elände det kunde blivit med mig som varken kunde ta mig ner på golvet eller upp därifrån. Hämta papper att torka med och sedan böja mig igen för att slänga detta i papperskorgen. Ibland är man otroligt lättroad…

Inte tid

Det är nog mångas första tanke när man blir sjuk eller skadad. Jag måste göra det och det, har inte tid att ligga här och göra ingenting. Frustration över smärtan, tiden som man inte hade, pengarna man förlorar under tiden och så vidare. Negativa tankar, helt enkelt. Fast egentligen hade jag visst tid att vara lite sjuk en sväng. Faktum är att jag bestämde samma dag som det hände att jag fick lov att vara sjuk en hel vecka. Jag bestämde också att på tisdag kommande vecka ska jag vara helt frisk igen, för då åker vi på långväga jobb. Bokat sedan länge och inget jag bara kan strunta i. Lätt som en plätt, eller hur?

Vad säger doktorn?

Det vet jag inte, för jag har inte frågat. Men för några år sedan fick jag ett diskbråck som visade sig på röntgen och fick då veta att man gör ingenting åt dessa numera. Endast om de blir akuta, vilket mitt nya ryggskott inte var. Det gjorde bara ont i största allmänhet. Kroppsfunktionerna var det inget fel på, endast krampande muskler. Så bara tanken på att åka (sitta i bilen) till vårdcentralen och sitta (vilket var helt uteslutet de första dagarna), för att sedan möjligen få en röntgen eller inte, och konstaterande att jag har ett ryggskott som ger 3 veckors sjukskrivning och kanske lite värktabletter som jag inte ville ha, nej det lockade inte alls.

Jag ställde min egen diagnos och behandling som inte innehöll varken röntgen eller värktabletter. Min sjukskrivning landade på 1 vecka istället för 3 som läkaren troligen hade föreskrivit. Eftersom jag faktiskt inte frågade vet jag ju inte säkert, läste bara om detta på 1177. Hur som helst är jag ganska säker på att läkaren och jag hade haft olika syn på läkeprocessen och tiden den skulle ta. Så som sagt, jag frågade inte.

Diagnosen

Enligt vårdguiden på 1177 så tar det mellan 2-6 månader att läka ett diskbråck. Eftersom jag inte gjort någon röntgen nu vet jag ju heller inte om detta är ett diskbråck eller inte, men oavsett så tänker jag inte ha ont i ett halvår. En vecka fick räcka, tyckte jag. Och imorgon har det gått en vecka och jag är i princip i hamn nu. Jag var mer intresserad av att läka än av att ta reda på exakt vilket ord man använder för åkomman i ryggen. För mig var det nog att veta att det gjorde ont, och jag behövde läka, ingenting annat.

Första spontana tanken som kom utan att jag kunde hindra den var väl ungefär: ”Fuck”! När jag hade fått andas lite och insåg att det här var visst ganska allvarligt, bestämde jag mig genast för att gilla läget. Inte bli sur, ledsen eller irriterad över avbrottet i mitt liv. Istället valde jag att välkomna smärtan, känna den och inte motarbeta. Jag fann mig i mitt öde ganska omedelbart.

Jag vet att man kan läka sig själv, jag har nu gjort det ett antal gånger under senaste åren, med olika åkommor. Jag har alltså bevisen klara för mig, och har inte använt mig av läkemedel eller läkare på väldigt länge. Jag vet också att läkekonsten är guld värd i rätt lägen, och hade aldrig velat vara utan läkare eller sjukhus. Skulle jag ha sönder till exempel ett stort blodkärl eller bryta ett ben, skulle jag tvärt be om hjälp.

Den första faktorn är alltid positivitet. Gilla läget, inte vara sur eller irriterad. För med negativa känslor kommer jag ingen vart, då blir det istället värre. Jag vet att varje ”smäll” jag får av livet ger mig någon ny lärdom, något jag behöver veta för att utvecklas. Därför har jag lärt mig att vara positiv till allt, oavsett om det är oönskat eller inte.

Rörelse

När man har så ont i ryggen att man vill gå som en fällkniv och det hugger och hugger i var annat steg ungefär, då kan det vara lite knivigt att känna glädje och tacksamhet över just smärtan. Då får man istället distrahera sig med annat, så man inte fokuserar på smärtan. Ut och gå, alltså. En invecklad procedur när man som jag har världens minsta hund. Hon behöver jacka och ska kopplas där nere på marken….

Det är bara att bita ihop och krypa ner och upp igen. Det går, även om det går sakta. Så vi började redan dagen efter att gå. Sakta först, och det högg och högg. Höfterna krampade och det blev mycket vila under vägen. Men eftersom vi precis har flyttat till nya marker kände jag inte terrängen runt huset. Jag testade nya vägar och höll uppmärksamheten på omgivningarna istället för på smärtan. Lärde mig att vi har gott om grusväg runt oss, och blev nyfiken på vart alla de ledde. Hittade en perfekt runda, inte så lång men fullt tillräcklig just den dagen. Sen blev det till att ligga i soffan igen….

Varje dag denna veckan har jag gått, längre och lättare för varje försök. Huggen var borta redan under torsdagen, mer eller mindre i alla fall. Kramperna i höfterna lättade efter hand de med. Jag kunde även sitta igen, utan att värken tog över. Så rörelse är bra. Och tro det eller ej, man kan faktiskt gå trots att det gör ont. Smärtan i sig är inte farlig, bara obehaglig.

Spikmatta och zonterapi eller akupressur

När jag blev liggandes insåg jag att jag behöver ha mer än bara positivt tänkande. Det tog mig två dagar innan jag kom på att zonterapin eller akupressuren är något jag använt mig av många gånger tidigare med mycket gott resultat. Första dagen låg jag på min spikmatta, för det lindrar smärtan märkbart. Sen började jag leta efter en gammal bok jag har med bilder på reflexpunkter eller triggepunkter som man ibland kallar dessa, på kroppen. Jag har också en träpinne, ett redskap för att lättare kunna trycka på punkterna.

Smärtlindring?

Jodå, fast inte med läkemedel. Jag har lärt mig att smärtan minskar markant om man kan slappna av. Spända muskler ger ökad smärta. Sen har jag använt mig av smärtplåster utan kemikalier, innehållande örter och naturliga ämnen. Funkade sådär på den akuta smärtan, men jag vet ju heller inte hur det hade varit utan dem. Liniment har varit en stående behandling de första dagarna. Jag har ett stift som gick ut i datum 2019… Fast det upptäckte jag först idag. Det har alltså lindrat mycket. Rätt läge för att avlasta ryggen har också varit bra, dit söker man sig ju automatiskt när det värker. Liggandes eller halv-liggandes har varit bäst för mig.

Men det som har både läkt och lindrat bäst är helt klart zonterapin. Ganska snabb lindring tycker jag. Redan efter första behandlingen ville kroppen röra sig lättare, och det blev bättre och bättre hela tiden. Det är ganska lätt att veta vilka kroppsdelar eller organ som är i oordning genom att hitta de ömma punkterna. Dessa punkter behandlas med tryck några sekunder åt gången och man upprepar lite då och då.

• Positiv attityd
• Rörelse, promenader
• Liniment
• Zonterapi, akupressur

Mitt recept på ryggskott, läkning under en veckas tid. Det fungerade på mig och jag är nöjd med mitt resultat. Om läsaren (du) nu tänker att det där funkar inte, då hänvisar jag till attityden igen. Tanken ”det funkar inte” var ju inte positiv…

Som jag ofta skriver, man får det man vill ha. Denna gången ville jag ha en frisk kropp igen efter en vecka, och återigen fick jag min vilja igenom. För att jag verkligen ville det, för att jag tänkte positivt och ingenting annat. Vad läsaren och alla andra tycker om mina metoder intresserar mig inte alls. Vad jag själv tycker om resultaten jag åstadkommer, intresserar mig mycket mer. Däremot vill jag gärna dela mina upplevelser för den händelse att någon annan kan dra nytta av tipsen för egen del.

Bilderna

Dessa bilder kommer från min gamla bok om zonterapi. Det finns modernare planscher idag, men dessa fungerar. Det är dem jag använt mig av nu. För den intresserade är det lätt att googla fram bilder även på händernas punkter, och punkter på övriga kroppen. Eller helt enkelt börja trycka på sig själv och se om man är öm någonstans, inte bara under fötterna. // Jeanette