Runt valborgsmässoafton brukar vi fira en födelsedag i familjen. Ofta blir det även till att stå ute och frysa och kolla på ett majbål som brinner för fullt. För effektens skull blir det ju gärna lite senare på kvällen, och därmed oftast ganska kallt. I år blir det ingenting med det. Varken födelsedagsfirande eller majbål. Möjligen tänder vi en lykta ikväll….
Såhär i upp-och-nervända-världen får man snällt anpassa sig till nya regler. Inte för att vi egentligen saknar majbålet, eller att komma hem och lukta som en böckling efter att ha stått i röken flera timmar och frusit. Men vi saknar att inte kunna få träffa familjen ordentligt. Att inte kunna följa de rutiner vi tidigare haft med just födelsedagar och sådant som man vill kunna fira. Att inte våga samlas i grupp just nu.

Leva i en bubbla
Det blir lite så nu, leva i en bubbla. Ingen närkontakt alls. Tur vi har varandra kan jag tänka ibland. Och jobbigt för de som är ensamma i detta just nu. För den som inte valt sin ensamhet är det självklart alltid jobbigt, men just nu blir så många fler påtvingad just ensamhet. Och vi som då har varandra, vi träffar folk ändå. Men på avstånd. Hela tiden på avstånd. Inte ta i någon, inte krama någon. Och helst bara ett par personer åt gången blir det.
I mataffären går vi omvägar om andra människor, tänker hela tiden på att inte komma för nära. Det tycks ha blivit en rutin det med nu. Och det är ganska intressant hur man faktiskt finner sig i nya rutiner. Vi har ju testa det tidigare. Ja, alltså inte att hela världen smittas av en elak bacill, utan just det här med nya rutiner.
Vara öppen för det nya
Saker och ting ändras hela tiden i livet. En del har svårt för förändringar och vill gärna hänga kvar vid det gamla invanda. Vi däremot, vi gillar förändringar. Vi gillar när det händer något nytt, när man måste anpassa sig. För vi anser att varje anpassning gör att vi växer. Vi får mer kunskap och lär oss nya saker. Det gör oss starkare och tryggare, och just i ett sådant här läge då hela världen är stressad och orolig, då håller vi oss ganska lugna.
En ny grej som nu börjar bli rutin för mig är Skype-möten. Himla bra sätt att prata på faktiskt. Det kommer bli en del i mitt framtida arbete som samtalsterapeut, och jag upplever att det är betydligt trevligare än ett telefonsamtal.
Vi kan ju inte påverka läget, vi kan bara anpassa oss. Vi måste helt enkelt gilla läget. Eller leva i nuet kan man ju med kalla det. Att oroa sig för något som ännu inte hänt, känns meningslöst. Det löser inga problem.

Nya tankar
Då våra planer tycks ha grusats ordentligt nu, så får vi ju helt enkelt tänka om. Precis som alla andra. Nu brukar vi inte planera särskilt noga vad vi ska göra, mest bara att ”till hösten ska vi åka utomlands”. Fast i dagsläget vet vi ju inte om just detta kan bli av, vi får helt enkelt vänta och se. Och då blir det att nya tankar dyker upp.
Vad gör vi istället? Tja, vi får väl jobba på som vanligt, fast i Sverige istället. Fördelen med Sverige är att här känner vi redan allt. Det är inte jättemycket nytt man behöver lära sig, med eget företag tex. Vi känner många människor redan, vi hittar runtomkring där vi nu bor. De flesta pratar så vi förstår. Vi har nära till familjen. Nackdelen är kylan och klimatet.
Visst, nu kommer sommaren och vi håller alla tummar som finns för att det blir en varm och skön sommar i år. Men tyvärr är sommaren alldeles för kort för vår smak. Vi vill ha värme, shorts och linne, istället för mössa och långkalsonger. Så att kunna tillbringa sommaren i Sverige, vilket vi gärna gör, och sedan höst och vinter i alla fall, på varmare breddgrader är något vi velat göra länge. Något vi har önskat oss från år till år.
Varm vinter
Eftersom vi redan testat på en hel vinter på Gran Canaria, vet vi att det är så vi vill ha det. Inte en fast bostad, utan åka runt och uppleva nya platser. Därav husbilen, liksom…. Men som sagt, kanske är de planerna grusade just nu. Och om det inte blir en varm vinter för oss, ja då får vi bita ihop och gilla läget ännu en gång. Det är ju fortfarande varmt inne i bilen… 😉 // Jeanette