Känslan efter att verkligen ha landat på ön efter så lång planering och längtan, packande och resande, var befriande. Vi kände glädje. Nu skulle ett nytt liv börja, och vi visste inte vad som skulle hända. Många är rädda för just förändringen, att de inte vet vad som ska hända. Vi kände tvärtom. Så spännande att inte veta! Så mycket nytt att undersöka!

Det allra första vi gjorde var att hyra en bil och åka till Ikea som låg några mil norröver. Vi hade redan lokaliserat en biluthyrare i köpcentret dagen innan, han visade sig vara Kanarier, och vi kom att hyra bil flertalet gånger av honom under vintern.

Vi handlade påslakan, kuddar och olika husgeråd vi tyckte vi behövde. Vattenkokare hittade vi inte. Inte heller bäddmadrasser, de var slut…. och engelsktalande personal var det ont om. En intressant detalj om just Ikea var att de sålde mycket svensk mat. Lingonsylt och ostbågar till exempel…

Som tur var befann sig Jysk inte allt för långt därifrån, låg på andra sidan Las Palmas (huvudstaden), så vi åkte dit på en gång. Personligen kan jag tycka att man kanske lägger en möbelaffär i utkanten, inte mitt i ett köpcenter. Men Jysk låg mitt i ett köpcenter, med långa trappor upp. En bra bit att gå till parkeringen alltså, och det gick inte att köra nära. Tur vi bara skulle ha madrasser….

Nästa uppdrag.

Vattenkokare. Och kaffe. Vi är inte personer som brygger kaffe, utan har i väldigt många år faktiskt använt oss av pulverkaffe och vattenkokare. Kanske bottnar det i vårt tidiga campingliv med husvagn. För säkerhets skull hade vi tagit med lite Gevalia pulverkaffe hemifrån, och det gick ju att koka vatten på spisen såklart. Men vi ville ha en vattenkokare.

Att lokalisera svensktalande i San Augustin var inte särskilt svårt. De var överallt. Och vi hittade fort till ”Handelsboden” som ägdes och drevs av en svensk-kanarisk man. Han erbjöd spanska-kurser, svensk mat i sin butik, internet och datatjänster. Även tolk-tjänster om vi skulle behöva. Ja, tack sa vi. Dock inte det pulverkaffet vi ville ha….

Granne med hans butik i köpcentrat låg en ”feteria”, vad nu det kunde betyda…. Mannen i butiken var endast spansktalande, men han hade lite allt möjligt. Bland annat en vattenkokare! Att peka och läsa på prislappen fungerade utmärkt, behövdes inget språk alls. Passade även på att köpa en termometer, det kändes helt klart varmare i luften än i Sverige. 🙂

Semester

Från början bestämde vi att vi (eller Dan) skulle ha semester ett tag. Han hade jobbat hela sommaren, och det var väldigt länge sedan han var bara ledig. Jag hade min sjukersättning, så mitt uppdrag blev att få min kropp att må bättre.

Nu hade vi ju varit en del på ön tidigare, och kände till vissa saker. Men ändå var det mesta okänt för oss, så vi började utforska. Vi fick gå till köpcentret, ca 10 min åt vart håll. Lätt om man bara skulle ut och äta. Men knöligare om man skulle handla mat. Så vi fick handla ett par ryggsäckar.

Vi lärde oss snart att mataffärerna i köpcentret var lite väl dyra att ”veckohandla” i . Istället hittade vi en affär en bit bort, i San Fernando. Eller två rättare sagt, en Lidl och en Mercadona. Fortfarande inte ”vårt” pulverkaffe. Vi gav upp och handlade det bästa vi hittade på Lidl. Bestämde att vi får beställa från Sverige istället. Vi visste att vänner till oss skulle besöka ön framöver.

Ledigheten bestod i mycket promenader, utforskande av omgivningarna och av människorna runt omkring. Vi pratade med folk, fick tips och idéer, vi lärde oss vilka restauranger vi gillade och inte. Vi köpte en el-cykel till mig, Dan hade ju sin cykel med sig hemifrån. Vi lärde känna folk som bott länge på ön, både svenskar och andra. Vi lärde oss också ringa kanariska taxibolaget och beställa taxi då det var ett billigt alternativ till hyrbil.

Vi hittade ytterligare en svensk affär i San Augustin, en svensk skola, kyrka, vårdcentral, fysioterapeuter, café, restauranger, frisör och en förening för skandinavier. Kort sagt, vi hade hamnat mitt i ”svenskbyn”. Många svenskar ”övervintrar” på Gran Canaria, men många bor även permanent. En hel del av dessa personer är pensionärer, men det finns även arbetare och egenföretagare lite här och där.

Billigare

Vi insåg fort att maten var annorlunda mot i Sverige. Något systembolag finns inte, man handlar det man vill ha i vilken mataffär som helst. Vin, öl, sprit. Men det som var mest annorlunda var priserna på allt i just mataffären. Vi halverade våra matkostnader omgående. Men å andra sidan valde vi att gå ut och äta ganska ofta, en kostnad vi inte hade haft i Sverige. Samtidigt kände vi att vi kunde det, då även det var billigare. Och främsta orsaken: Hunden fick vara med överallt, till skillnad mot i Sverige.

Vin kunde man köpa för alltifrån under 1 Euro till över 10 Euro. Då stod Euron i ca 10 Svenska kronor. Starksprit från 10-12 Euro och uppåt. Man åt inte kött i den utbredningen vi gör i Sverige, utan det var fisk och skaldjur som dominerade i affärerna. Stora fisk-diskar med jättebläckfiskar och massa andra fiskar vi inte kunde identifiera.

Något vi är vana vid i Sverige är mjölk. Det fanns däremot inte. Inte på det sättet vi känner mjölken. Det fanns ett par sorter som förvarades i kyldisk, men det mesta var så fullt av kemikalier att det inte behövde kylas. De förpackningarna höll länge…

Värmen

Den första tiden var det varmt och gott i luften, dock var det inte tal om att bada för vår del. Badkrukor som vi båda är var det för kallt i vattnet tyckte vi. Trots att det skulle vara ”uppvärmda pooler” på vårt område. Andra människor höll nog med, för poolerna var inte speciellt välbesökta. Däremot en hel del folk på stränderna, men mestadels turister.

Vi insåg också att vi behövde vatten i värmen. Att dricka direkt från kranen rekomenderades inte, även om vi gjorde det med ibland. Det var inget gott vatten, men vi blev heller inte dåliga av det. Att bo som vi gjorde, 10 minuter från affären gjorde att det kändes jobbigt att bära vattendunkar hela tiden. Väldigt jobbigt faktiskt.

Men en dag ringde det på dörren och utanför stod en kanarie och sålde vatten. Perfekt! 2 dagar i veckan kom han och ringde på. Vi köpte och slapp själva bära. Han bar till och med in dem åt oss.

Vardagen

Efter att ha landat i en ny miljö, kom så vardagen tillslut. Dan behövde ett jobb. Social som han är pratade han med alla och ställde frågor. Han var inne på att jobba med cykling på något sätt, då detta är mycket stort på Gran Canaria. Cyklister åker dit under vinterhalvåret och hyr cyklar och cyklar i bergen. Kanske kunde han jobba som guide eller hyra ut cyklar?

Han kom i kontakt med en österikisk man som drev just en sådan firma. Fick testa att jobba i butiken några dagar. Men mannens kunder var övervägande tysktalande, och Dans tyska räckte inte till. Den var faktiskt obefintlig… därför skulle just språket bli ett problem.

Bara lätt omständigt

För att få jobba på Gran Canaria krävdes ett NIE-nummer, ungefär som ett svenskt personnummer. Kanarierna gillar byråkrati och papper. Vi som icke spansktalande kunde inte lösa detta själva, utan fick ta med vår tolk, David på Handelsboden, till polisen för att få våra NIE-nummer. De ville veta var vi bodde, vad våra föräldrar hette och lite andra lustiga uppgifter. Vi fyllde i blanketter och såg glada ut.

Vi fick ett papper som vi skulle gå till banken med, en bit bort. Där skulle vi betala typ 8 Euro var, få ett kvitto på att det var betalt och sen tillbaka till polisstationen och ställa oss i kö igen. Där fick vi tillslut våra NIE-nummer. Bara lite omständigt faktiskt. Men nu kunde vi jobba lagligt på ön.

En dag besökte vi en svensk firma i Playa del Ingles som hette ”tolktjänster”. De hade öppet hus, och vi gick dit för lite information. Där fick Dan tips om ett säljjobb i Amadores, han fick telefonnummer till svensktalande chef. Möte bokades och vi åkte dit.

Dan fick jobb på ståend fot, som säljare på ett timeshare-företag. Man sålde lägenhetsandelar mot den svenska marknaden, alltså var jobbet enbart på svenska. Dock var antsällningen spansk, och det krävdes NIE-nummer och socialförsäkring. Efter ytterligare pappersexercis, vilket tog närmare en vecka allt som allt, så fick han då börja jobba. Nu låg Amadores ca 2,5 mil bort, så det blev till att åka buss.

Tidtabell, vad är det?

Att tro att man bara hoppar på en buss vid en viss tidpunkt, och sen ska vara framme vid en annan, det var bara att glömma. Det fanns tidtabeller och det skulle gå tre bussar varje timme. Men de hölls sällan. Det hände att två bussar körde efter varandra, och den tredje någon annan gång under timmen. Ingen visste när… spännande varje dag. Bussen från San Augustin till Amadores kostade 1,95 Euro, knappt 20 svenska kronor.

Dan började jobba, glad i hågen att ha ett jobb. 3 dagar varade glädjen, sen fick han veta att de fått sparken hela bunten. Man la alltså ner hela säljavdelningen på Amadores. Lite intressant att man just anställt honom kan man tycka. Men olika chefer, olika beslut. Lite annat än i Sverige om man säger så. Han fick lön för sina tre dagar, 100 Euro i kontanter.

På`t igen bara

Men chefen på Amadores rekomenderade Dan till en annan chef, denna gången på Anfi Del Mar. Denna chef var norsktalande, och likt förra så fick han snabbt ny anställning. Här var det lite mer ordning och reda. Nu skulle han ha ett spanskt konto, och arbetsgivaren betalade in hans socialförsäkring och skatt. Han fick en fast månadslön plus provision på det han sålde. Och kontraktet var på prov de första 3 månaderna. Efter det förlängdes provanställningen 3 månader till om chefen var nöjd, och efter 6 månader kunde man möjligen få fastanställning.

Men något skyddsnät som vi har i Sverige fanns inte. Var man inte nöjd med sin personal kunde man slänga ut dem som det passade. Lika snabbt som man fick anställning, lika snabbt kunde den ta slut. Och man fick gå på dagen, om man missskötte sig, annars kontraktstiden ut.

Dans utsikt från fikarummet på Anfi

Närmare

Anfi låg närmare vårt hem än Amadores. Det skilde ungefär 5 km, så restiden blev lite kortare och något billigare. Men fortfarande lika osäker tidsmässigt. Arbetstiden var mellan 9-15, om han inte sålde något. Gjorde han det fick han stanna kvar kanske till 21 eller så. Och även börja tidigare dagen efter, då han skulle äta frukost med kunden. Det fanns även grillkvällar han skulle närvara på med eventuella kunder. Lite lätt oregelbundna arbetstider kan man säga. Vi visste aldrig när han skulle komma hem….

Mañana

Ja, det var mycket som var annorlunda. Vi är ju vanemänniskor så en del saker tog lite tid att vänja sig vid. Men faktum är att man vänjer sig vid allt om man bara vill. Strukturen i samhället såg onekligen annorlunda ut mot Sverige, och vissa saker retade oss i början. Som tidtabellerna till bussen till exempel. Och mañana-tänket, alltså ”det man kan göra imorgon, skjuter man upp tills imorgon, eller varför inte en annan dag?”. Man hade inte mycket brådska med någonting alls faktiskt.

Om vattenförsäljaren sa att han skulle komma på tisdag, så kom han oftast någon gång på tisdagen. Ibland på måndagen eller onsdagen, men oftast på tisdagen. Ibland på förmiddagen, ibland på eftermiddagen. Ville man ha vatten fick man hoppas man var hemma när han kom. Annars fick man vänta tills nästa gång…

Satt det en lapp på dörren till en affär där det stod öppet 8-14, 16-20 så kunde det betyda lite vad som helst. Ibland öppnade man igen verkligen klockan 16, ibland klockan 16,30 eller 17. Kanske jobbade man längre än till 20 som skylten antydde, ibland gick man hem lite tidigare. ”Mañana”. En tålamodsprövande tid verkligen. Fortsättning följer…. Gran Canaria Del 3 // Jeanette

2 tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.